Jag är hemma för att andas, förstå, vila och ladda om. Det gör ont i hjärtat av tanken att bara mormor finns med oss nu. Huset där farmor och farfar bott ska bort, stugan allt. Alla minnen som blivit påmind av stugan av att gå in i huset kommer bli svagare. Farfar somnade in tidigt på lördagsmorgonen, fick reda på det just innan vi klev på båten från Finland till Sverige. Kände att jag var tvungen att åka hem för att förstå vad som hänt, för att underlätta känslorna på begravningen. Allt rivs upp igen, inte bara sorgen för farfar utan även för farmor. Jag kan inte förstå att det är två år sedan farmor gick bort. Det går inte att förstå och det gör lika ont i hjärtat att tänka på det nu som då.

Min relation med farfar var inte den bästa och går inte att jämföra den jag hade med farmor men att båda dom är borta nu är sådan hemsk tanke och jag tycker så synd om Pontus som är 13 år gammal och bara har mormor kvar. Jag har fått ha alla 4 nära under min uppväxt och hunnit delat många minnen med dom. Nu ska vi på vår tredje begravning och jag vet att den kommer bli lika jobbig som dom andra två.

Samtidigt längtar jag så enormt mycket till Övik och mina brudar, min lägenhet och att jag ska få hämta min nya soffa!
Nae ska nog sova snart, behöver sömn när jag sov 12 h inatt. Puss