Tomhet. Sorg. Smärta.

Helgen blev inte som vi tänkt oss. 2-0 ledning i början av tredje perren slutade med förlust i sudden. Det värsta jag varit med om i sportslig väg. Vi skulle bara dit, till final. Men inte iår tydligen, igen. Bronsmatchen är ingenting att prata om, LHC blev glad över sitt brons och för oss hade det inte spelat någon roll med ett brons eller en fjärde plats. Det var guldet vi ville ha!

Vi gjorde det tillsammans och jag är stolt att representera det röda laget, trots den fjärde plats som blev. Nu är säsongen över och jag sitter här och fäller någon tår. Tungt var bara förnamnet.

Kärlek till er tjejer som har gjort denna säsongen bra, trots slutet!